Nu måste jag strax ta mig ut och köpa en dop present. Orkar inte.....är kass idag.

Min mamma och Lena kommer om en timme och jag ligger i sängen. Jag måste ju köpa en present till dopet på söndag. Sen behöver jag köpa en present till sysslingens bebis oxå. Men det gör jag nog inte idag.

Pojkvännen kommer hem vid sextiden idag!! Då ska jag laga middag till honom. Hur ska jag orka allt detta?!

Bara att ta sig upp nu då...

Ska inte klaga. Är överlycklig för min bebis. Även om jag inte fattar det riktigt ännu.

Trodde ju aldrig jag skulle stå här. Men egentligen finns det dom som har det mycket värre. Antar att jag trodde det bara skulle ta sig med en gång sen var det inte mer med det. Inte att det skulle drabba just mig. Jag sköt ju på det först. Sen när man väl varit gravid ville man inget annat. INGET annat. Sammanlagt tog det ju lite mer än ett halvår så det var väl inte så farlig egentligen. Det var vägen dit som var jobbig. Att få ett mf i v 8 var det värsta jag gått igenom, just tiden efteråt, väntan och förtvivlan. Sen när jag fick plus igen några dagar innan jag skulle haft mens, men sedan kom mensen ändå så kändes allt hopplöst. Varför skulle det gå bra nästa gång liksom? Men det gjorde det. Så det finns alltid hopp. Nu ska jag inte förminska det jag varit med om, för det var sjukt jobbigt under tiden det pågick även om det känns så här efteråt. Hade det nu inte gått bra så hade jag ju varit väldigt nere just nu. Men som jag sagt från början så ordnar det sig alltid. Självklart är jag fortfarande orolig, men det har lugnat sig lite. Skulle nåt hända nu blir man ju helt förkrossad. Så det är bara att hoppas. Jag är bara överlycklig just nu för att jag klarat mig så här långt!! Känner mig såååååååå stolt med min lilla mage och längtar tills den blir större så ALLA kan se.